År 1979 ratificerades FN:s konvention om begränsning av långväga, gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP) inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (UN ECE). Som en följd av konventionen igångsattes en rad program, ”International Cooperative Programmes (ICP)” för att i Europa påvisa effekten av luftföroreningar på olika naturtyper, byggnader och monument och för att visa vilken effekt utsläppsbegränsning har på dessa. Programmen omfattar sötvatten, skog, naturekosystem (IM), odlade och vilda växter samt byggnader. Ett särskilt program har till uppgift att kartera kritisk belastning av föroreningar.

Den information som programmen skapar skall utgöra en bas för politiska beslut om eventuell ytterligare utsläppskontroll. De första överenskommelserna stadfästes i slutet av 80-talet i de s.k. svavel- och kväveprotokollen. Sedermera har också andra substanser och påverkningar kommit i fokus, t.ex. flyktiga organiska substanser, marknära ozon, tungmetaller, organiska bekämpningsmedel, växthusgaser och partiklar i luften samt hot mot den biologiska mångfalden och uttunning av stratosfärsozonet.

Integrerad miljöövervakning i naturekosystem (IM) är inriktat på att skapa tillförlitliga tidsserier som ganska detaljerat visar på processer i ett begränsat antal områden, snarare än att göra geografiskt täckande översikter över Europa.

IM: strategi för att fylla sin uppgift är att

• övervaka trender i både biogeokemiska förlopp och biologisk respons i små (10-1000 ha) områden som i de flesta fallen är tydligt avgränsade avrinningsområden.
• söka skilja signalen som luftföroreningar orsakar från bruset hos den naturliga variationen, inklusive successioner, genom att övervaka naturliga eller nästan naturliga ekosystem.
• utveckla och tillämpa verktyg, t.ex. modeller, för kartläggning och prediktion av långtidseffekter.

Historik

I Sverige började vi övervaka naturekosystem integrerat redan 1981 som en del av Naturvårdsverkets nationella Program för övervakning av miljökvalitet (PMK), som startade 1978 efter ett riksdagsbeslut året före. Idén om ett nationellt miljöövervakningsprogram hade då i flera år diskuterats på initiativ från Naturvårdsverket.

Efter hand kom programmet för integrerad miljöövervakning (IM) att omfatta ett femtontal mer eller mindre fullständigt övervakade områden från Skåne till norra Norrbotten samt ytterligare några områden, där i stort sett bara mark- och vegetationsprogrammen gick. Syftet var då främst att övervaka luftföroreningseffekter i naturområden representativa för landets naturgeografiska regioner. Där ingick både barr-, löv- och blandskog, öppen myr, sjöar och vattendrag samt alpina och subalpina områden, alla skyddade från aktiv markanvändning. I IM ingick delprogram för deposition, mark-, grund-, avrinnings- och sjövattenkemi, markbiologi, träd, epifyter, övrig vegetation, fågel, fisk, bottenfauna och i vissa fall sjöplankton. I flera områden följdes också smågnagare, rävreproduktion samt organiska miljögifter i djur.

Denna breda övervakning pågick till omkring 1994, varefter ett nytt nationellt miljöövervakningsprogram introducerades. För IM:s del innebar detta att de gamla IM/PMK-områdena övergavs och endast fyra mindre, hydrologiskt välavgränsade, barrskogsdominerade områden utan sjö eller större myrareal etablerades, representerande olika lägen i landets föroreningsgradient. Ett ligger på Västkusten, ett mitt på sydsvenska höglandet, ett i Bergslagen och ett i mellersta Norrlands inland. Samtidigt begränsades programmet till att omfatta hydrologi, deposition, träd, epifyter, övrig vegetation, markbiologi och –kemi, mark-, grund- och avrinningsvattenkemi. Övriga biologiska delprogram samt miljögiftsprogrammet övergick i andra program. Denna ändring innebar för IM:s del en effektivare övervakning vad avser hydrologi, ämnesflöden och några biologiska effekter.

Internationellt igångsattes 1989 pilotfasen i ”Integrated Monitoring (IM)” efter svensk modell. Sverige kom att bli ledande land, vilket bland annat innebär att inneha ordförandeskapet i internationella IM. Finland har hela tiden svarat för den internationella databasen och utgivning av rapporter och andra skrifter från programmet, t.ex. IM-manualen, som beskriver metodik och rapporteringsrutiner. Tretton av de svenska områdena kom att ingå i ICP IM, ett antal som 1995 reducerades till fyra.

Ekonomi och deltagande institutioner

IM-programmet finansieras sedan början av Naturvårdsverket. I övervakningen deltar, förutom Institutionen för vatten och miljö vid SLU, också Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) och IVL Svenska Miljöinstitutet AB. Var och en av dessa institutioner ansvarar för sina data, men Institutionen för vatten och miljö har ett övergripande ansvar för samordning och rapportering till den internationella databasen.