| Metaller förekommer naturligt i låga halter i sötvatten. I sediment
och organismer är halterna högre genom en naturligt förekommande
anrikning. Halten varierar beroende på berggrund och jordarter
i tillrinningsområdet för sjön eller vattendraget. Vattnets surhet
och innehåll av organiskt material m.m. påverkar också metallhalterna
så att en betydande variation förekommer redan under naturliga
förhållanden.
Människan har bidragit till att öka metallhalterna i miljön. Genom
utsläpp till luft och spridning över vidsträckta områden har halterna
av vissa metaller ökat generellt i svenska sjöar och vattendrag.
Blyanalyser på större djup i svenska sjösediment har t.ex. visat
att den atmosfäriska blydepositionen ökade över den naturliga
bakgrundsnivån redan för mer än 2600 år sedan. Innan 1800-talets
industrialisering hade blykoncentrationen i sediment i södra Sverige
redan ökat 10-30 gånger över bakgrundsnivån p.g.a. atmosfärisk
deposition.
Till de s.k. tungmetallerna brukar man räkna metaller med en större
täthet än 5 g/cm3. Metallerna är oförstörbara och bryts inte ner,
och är således exempel på stabila (persistenta) ämnen. En del
metaller är essentiella eller livsnödvändiga för levande organismer
i små koncentrationer, t.ex. koppar, zink och krom. Andra metaller
har såvitt man vet ingen nödvändig funktion hos levande organismer.
t.ex. bly, kadmium, kvicksilver och arsenik. Redan i mycket låga
koncentrationer kan dessa metaller vara skadliga för växter och
djur.
Som en vägledning för när störningar av ekosystemet kan förekomma
kan värdena i tabellen nedan användas. Dessa värden är baserade
på utvärderingar av biologiska effekter samt internationella gränsvärden.
Med känsliga vatten avses vatten som är mjuka, närings- och humusfattiga
och har låga pH-värden. Med effekter menas att här att arter eller
artgrupper tar skada främst genom försämrad reproduktion eller
som en sämre överlevnad i tidiga livsstadier. I tabellen anges
även uppskattade halter för opåverkade vatten.
| |
Risk för effekter i känsliga vatten (µg/l) |
Naturlig halt i opåverkade vatten (µg/l) |
|
| Cu1 |
> 3 |
< 1 |
| Zn |
> 20 |
< 3 |
| Cd |
> 0,1 |
< 0,005 |
| Pb |
> 1 |
< 0,005 |
| Cr |
> 5 |
< 0,2 |
| Ni |
> 15 |
< 0,5 |
| As |
> 5 |
< 0,2 |
|
1 Värdena gäller framförallt för sjöar och mindre vattendrag. För
större vattendrag är ofta bakgrundshalterna högre.
Analyser av metaller ingår i de nationella miljöövervakningsprogrammen.
Mätningar genomförs i sjöar, vattendrag och sediment.
Metaller i sjöar
Den beskrivning av tillståndet i svenska sjöar som ges här är
baserad på metallanalyser från 1165 sjöar som ingick i Riksinventeringen 1995 . De allra flesta sjöarna i inventeringen är opåverkade av lokala
källor. Norrbottens län har strukits från databasen p.g.a. kontaminering
vid provtagningen.
Halterna av metallerna koppar, zink, kadmium, bly, krom, nickel, kobolt, och arsenik redovisas som kartor. Av kartorna framgår att metallerna uppvisar ett storregionalt
mönster med högre halter i södra Sverige jämfört med norra delen
av landet. Haltfördelningen inom södra Sverige varierar dock starkt.
För zink och kadmium återfinns de högsta halterna i huvudsak inom
de västra delarna medan områden med höga halter av bly och koppar
är belägna inom den sydligaste respektive östra delen. Till en
del beror dessa variationer på de omvärldsfaktorer som påverkar
förekomsten av olika metaller. De surhetsrelaterade metallerna
(zink och kadmium) har t.ex. sina högsta halter i sydvästra Sverige
där försurningen är mest påtaglig. Andra faktorer som har betydelse
är det storregionala nedfallet och geologiska förhållanden.
Utöver det storregionala mönster för metallerna i sjöar märks
också en påverkan från enskilda större punktutsläpp av metaller
till luft. Detta är mest tydligt i området kring Skellefteå vid
Norrlandskusten där Sveriges största enskilda utsläppskälla av
metaller är belägen, smältverket vid Rönnskär. Halterna av de
flesta metaller är tydligt förhöjda i sjöar belägna många mil
från utsläppskällan. Speciellt tydligt är detta för arsenik.
De haltnivåer som redovisas i kartorna är i regel i nivå med halterna för opåverkade vatten (se tabellen ovan). Bly, kadmium och zink visar dock en mer storskalig haltförhöjning.
Metaller i vattendrag
Med undantag för aluminium analyserades inte metaller i riksinventeringen av vattendrag 1995. Istället beskrivs tillståndet i vattendrag
utifrån data från 92 vattendragsstationer (i medeltal 6 st per
region) som alla ingår i den nationella och regionala miljöövervakningen
av s.k. tidsserievattendrag. Data redovisas som boxdiagram som visar medelhalter och percentiler för vattendragen i respekive
region. Det bör noteras att region 2b och region 13 saknar vattendragsstationer
där metallhalter mäts.
Metallhalterna i vattendrag uppvisar i stort sett samma storregionala
mönster som de tidigare redovisade halterna i sjöar, dvs. högre
halter i södra Sverige jämfört med norra delen av landet. Halterna
av de flesta metaller är ca 2 till 3 gånger högre i den södra
delen av landet jämfört med i den norra. Haltskillnaderna beror
dels på ett högre nedfall av metaller och försurande ämnen i södra
Sverige och dels på att den naturliga bakgrundsnivån är högre
här.
Halterna av koppar, krom, nickel, kobolt, arsenik och vanadin
i vattendrag i jordbruksbygderna kring de stora sjöarna avviker
med högre värden. En orsak till detta kan vara ett naturligt högre
utflöde av metaller från de postglaciala leror som finns i dessa
områden.
Källor:
Alm, G., Tröjbom, M., Borg, H., Göthberg, A., Johansson, K., Lindeström,
L. och Lithner, G., 1999. Metaller. Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag. Bakgrundsrapport
1. – Naturvårdsverket rapport 4920. |
