Begreppet eutrofiering
Växtnäring -- tillväxt produktion Eutrofieringsexperiment lab sjö Bedömning, N- eller P-reglering Säsongvariation, P- och N-halter Fosforbelastning fastläggn. halt P och N-källor, -typvärden, -trender Halter och haltskillnader i sv. sjöar Sjöar med max fosforhalter 1990
|
Nedfall från atmosfären bidrar med diffus tillförsel av växtnäringsämnen till sjöar och vattendrag. Mätmetodiken innefattar främst våt- men också torrdeposition. I en avtagande gradient ungefär från SV till NO över Sverige deponeras nästan 10 ggr mer kväve på västkusten (ca 20 kg N/m2 och år, "bulk deposition") jämfört med i norra Norrland. Nutida deposition antas vara minst 10 ggr högre än den ursprungliga depositionen i S Sverige. Upp till Mellansverige kommer ungefär hälften i form av oxiderade kväveföreningar och lika mycket som ammoniak. Norr därom kommer en något mindre andel som ammoniak. En föga känd komponent av organiskt kväve finns också. Tidsutvecklingen av nitrat- och ammoniumdeposition med nederbörd har varit stigande i Mellansverige sedan 1950-talet med en tendens till utplaning under senare år. Den linjära depositionsökningen har varit 2,5 ggr under perioden. Förbränning utgör den största källan till spridning av oxiderade kväveföreningar i atmosfären medan ammoniakavdunstning i jordbruket orsakar de största emissionerna av ammoniumkväve till atmosfären. Inom förbränningsdelen är bidraget från fordonstrafiken det största. Medeltransportsträckan för nitrat- och ammoniumpartiklar är 75-100 mil och för ammoniak 2-10 mil. Depositionen i Sverige härrör därför främst från Kontinentaleuropa. I sydvästra Sverige härrör 75--80% av kvävedepositionen från främst Tyskland och England. I norra Sverige kommer depositionen till 90% från andra länder, huvudsakligen i östra Europa. Fosfor deponeras också, men mest i form av större partiklar -- "damm" -- som har en mer lokal spridning. Fosfordepositionen är också i regel obetydlig i relation till andra källor. Den del av kvävet som deponeras på vattenytor når sjöarna till 100%. Bara en liten andel av det kväve som deponeras på skogs- och jordbruksmark tillförs ytvattnen. Om växternas kväveupptag under själva tillväxtsäsongen understiger depositionen uppnås s.k. kvävemättnad och överskottet når grund- och ytvatten. Man måste dock hålla i minnet att redan en ökad deposition under icke växtsäsong måste leda till större förluster med ytvattnet. Kvävemättnad kan redan nu råda på Söderåsen i Skåne och många fosforfattiga sjöar i sydsverige har stora överskott av nitratkväve. |
|
Institutionen för miljöanalys, SLU, Box 7050, 750 07 UPPSALA Tel: 018-67 10 00 (vx), 018-67 31 10 (sekreterare) Fax: 018-67 31 56, e-post: ma@slu.se |