Begreppet eutrofiering
Växtnäring -- tillväxt produktion Eutrofieringsexperiment lab sjö Bedömning, N- eller P-reglering Säsongvariation, P- och N-halter Fosforbelastning fastläggn. halt P och N-källor, -typvärden, -trender Halter och haltskillnader i sv. sjöar Sjöar med max fosforhalter 1990
|
I sjöar tillförs växttillgängliga kväve- och fosforsalter dels
från olika källor i omgivningarna, dels från mineralisering av organiskt material
i vattenmassan, dels från processer i bottensedimenten. Sedimentprocesserna skiljer sig för fosfor och kväve. Eftersom upptaget i växter är mycket lågt eller försumbart under
vintern bildas ett förråd av växttillgängliga salter mot slutet
av vintern. Även här skiljer sig dock säsongförloppen för fosfor
och kväve. För fosfor, som behandlas här, är upplagringen av fosfat i slutet
av vintern ofta liten och bara mätbar vid en allmänt högre haltnivå,
över ca 25µg total-P/l. Under sommaren är fosfathalterna i regel
konstanta och mycket låga eller försumbara upp till haltnivån
över 50 µg total-P/l. Vid högre fosforhalter finns ofta mätbara
fosfathalter, beroende bl. a. av kväve/fosfor-kvoten. Om man ser till totalfosforhalterna i de produktiva ytliga vattenskikten
varierar de mycket litet under produktionssäsongen så länge haltnivån
ligger under det eutrofa intervallet (under ca 25 µg P/l). Orsaken
är att nästan all fosfor är bunden i levande eller dött biologiskt
material och att fosfat från nedbrytning snabbt tas upp. Figurens
sammanfattning av säsongförloppen för totalfosforhalter i olika
koncentrationsintervall i ett stort antal sjöar speglar väl de
generella förloppen, men variationen kan i enskilda fall vara
större. Som nämnts är halterna också ofta något högre i slutet
av vintern. I haltnivån över ca 100 µg P/l (hypertrofa sjöar)
sker ofta ett mycket stort fosforutflöde från sedimenten sommartid,
vilket medför att halterna i sjön kommer att väsentligt överstiga
den potentiella fosforhalt som kan beräknas utgående från alla externa källor. Man säger
då att sjön har en stor intern fosforbelastning. Den kvantifieras
som skillnaden mellan den totala fosformängden i sjön och den
som teoretiskt beräknas utifrån den samlade externa fosfortillförseln.
Stor intern fosforbelastning är mycket typiskt för hypertrofa
grunda sjöar. Under temperatursprångskiktet i djupa sjöar är variationerna i
totalfosforhalt under säsongen också väsentligt större än i det
produktiva ytliga vattenskiktet. Haltvariationen har dock ofta andra orsaker än i grunda sjöar. |
|
Institutionen för miljöanalys, SLU, Box 7050, 750 07 UPPSALA Tel: 018-67 10 00 (vx), 018-67 31 10 (sekreterare) Fax: 018-67 31 56, e-post: ma@slu.se |