Sedimentationen i sjöar har pågått ända sedan sjöarna bildades
för ca 10 000 år sedan då inlandsisen drog sig tillbaka. Varje
år avsätts ett lager av sediment till sjöarnas bottnar. Tjockleken
av detta sedimentlager växer i de flesta svenska sjöar med omkring
1 millimeter på de djupare bottnarna. I slättlandssjöarna och
i mer högproduktiva sjöar är sedimentationshastigheten större
med en tillväxt på upp till någon centimeter per år. Sedimentprover
från djupbottnarna kan därför användas som ett historiskt arkiv
för sjön. Här kan en sjös historia följas från dess födelse fram
till nutid. Sedimenten återspeglar tillrinningsområdets utveckling,
växt- och djurlivets växlande sammansättning under tusentals år;
effekter av klimatväxlingar och människans manipulerande av miljön.
Sedimentprover samlades in åren 1998 - 2000 från de 100 referenssjöar som ingår
i det nationella miljöövervakningsprogrammet. Inga direkta utsläpp
förekommer till dessa sjöar och de har inte heller kalkats. Proverna
togs från de djupaste delarna av sjöbassängerna och på flata bottnar
för att undvika omrörningseffekter från bottenlevande djur och
ojämna sedimentationsförhållanden.
I en första omgång analyserades 13 metaller och halvmetaller från
de två översta skikten (0-2 och 2-4 cm) och det djupast provtagna
sedimentlagren, oftast från 30-32 centimeters djup. Sedimentproverna
uppslöts enligt standardmetoden med 7-M salpetersyra och analyserades
med ICP-MS. Kvicksilveranalysen genomfördes dock med flamlös AAS.
Dessa data ligger till grund för kartbilder som visar metallhalterna
i sediment för metallerna aluminium, arsenik, bly, järn, kadmium,
koppar, kobolt, krom, kvicksilver, mangan, nickel, vanadin och
zink. Hur kartbilderna har gjorts presenteras här.
Sedimentanalyserna visar tydligt att tillförseln av bly, kvicksilver och kadmium är starkt förhöjd till svenska sjöar, särskilt i de södra delarna
av landet. Halterna i de ytliga sedimentlagren visar för alla
tre metallerna en tydlig gradient med de högsta värdena i de sydvästra
delarna av landet och successivt minskade halter mot norr. De
ytliga sedimentlagren innehåller också betydligt högre halter
av dessa metaller än på nivån 30 cm. Detta regionala mönster liknar
väldigt mycket den regionala fördelningen av dess metaller i nedfall
och i skogsmarkens översta skikt. Observera att även på 30 centimetersnivån
uppvisar blyhalterna en tydlig gradient över landet. Detta bekräftar
att en betydande påverkan av bly har funnits under mycket lång
tid och att blyet även då härstammade från källor i andra länder
i Europa.
För koppar och zink kan en viss påverkan på sjöarna märkas i södra halvan i Sverige.
Räknat på individuella sjöar är en påverkan märkbar i de mellersta
delarna av landet. Den ökar söderut till de sydvästra delarna
av landet där halterna i genomsnitt är nästan fördubblade i ytsedimenten
jämfört med bakgrundsnivån. I norra halvan märks ingen påverkan
på miljön av koppar och zink. Här är det ingen skillnad i halter
mellan de olika sedimentnivåerna,
Tillförseln av vanadin och nickel verkar vara något förhöjd i vissa delar av södra Sverige. Halterna
i ytsedimenten i dessa områden är dock endast förhöjda upp till
en faktor ca 1.3 jämfört med halterna i bakgrundsnivån räknat
på individuella sjöar. I kartbilderna för dessa metaller kan man
heller inte skönja någon gradient över landet. Halterna i de olika
sedimentnivåerna är också mycket likartade. För krom, kobolt och aluminium kan ingen påverkan registreras. Halterna för dessa ämnen varierar
mycket litet mellan sedimentnivåerna utan att vare sig öka eller
minska vertikalt.
Halterna av järn, mangan och arsenik visar visserligen en tydlig ökning mot sedimentytan i omkring
hälften av de undersökta sjöarna men detta beror i första hand
på deras naturliga förmåga att anrikas i ytsediment. Rörligheten
av dessa ämnen ökar nämligen ofta då syret förbrukats och de reducerats
till mer lättlösliga former. Järn, mangan och arsenik kan då lösas
ut och sakta transporteras uppåt i sedimenten för att åter oxideras
och låsas fast i mer ytliga sedimentlager. Om detta sker beror
på egenskaper hos de enskilda sjöbassängerna och på vilken typ
av material som sedimenterar. De sjöar som uppvisar den här typen
av vertikala skillnader i sedimenten finns därför spridda över
hela landet och visar inte upp något tydligt regionalt mönster.
En jämförelse av metallhalterna i de två översta sedimentskikten
visar att tillförseln av bly, kadmium och zink till sjöarna har
minskat under de senaste decennierna till följd av det minskade
luftnedfallet av metaller. En tendens till minskning finns också
för krom, nickel, vanadin, koppar och kobolt. För kvicksilver
märks däremot ingen generell minskning i belastningen på sjöar
trots att även luftnedfallet av denna metall har minskat under
de senaste decennierna. Orsaken till detta är sannolikt att en
dominerande del av tillförseln av kvicksilver kommer från omgivande
marker och tillförseln från denna källa har troligen ökat som
ett resultat av de ökande kvicksilverhalterna i mark. Luftnedfallet
till marken är fortfarande så hög att ackumulationen av kvicksilver
i mark fortsätter.
Källa: Johansson K., Kylin H., Wilander A. och Söderström M. Metaller och organiska miljögifter i sjösediment, hur påverkade
är svenska sjöar? Sötvatten, årsskrift från miljöövervakningen 2001. SLU och Naturvårdsverket
2001
Uppdaterad 01-03-16. Kommentarer eller frågor till:
Kjell Johansson
Institutionen för miljöanalys, SLU, Box 7050, 750 07 UPPSALA
Tel: 018-67 10 00 (vx), 018-67 31 10 (sekreterare)
Fax: 018-67 31 56, e-post: ma@slu.se
