Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Interaktion mellan algers och bakteriers fosforupptag

När man tillsätter små mängder radioaktivt märkt fosfat till vanligt fosforfattigt sjövatten inklusive planktonorganismer sker ett mycket snabbt upptag av fosfatet. Den största delen tas upp av planktiska bakterier inom 1/2 timme trots att "fosforsvultna" planktonalger finns närvarande. Planktonalgerna tar bara upp en del av fosfatet och man har frågat sig hur algerna överhuvud taget kan konkurrera med bakterier om fosfat. Det har nu visat sig att både alger och bakterier har olika system för snabbt och långsamt upptag. De snabba systemen fyller upp ett visst maximalt inre förråd varpå överskott passerar ut ur organismerna. Denna form av snabb flödesjämvikt innebär alltså att planktonalger trots allt, och i ett senare skede, kan ta upp "överskottsfosfat". Upptagsexperiment över längre tid bekräftar denna omfördelning från bakterier till alger. Vid test av bakteriernas svar på olika näringstillsatser indikeras ibland att produktionen regleras av fosfor. Det kan dock också vara så att bakteriernas tillväxt begränsas av tillgången på organiska kolföreningar. Utan tillväxt upphör också det långsamma fosforupptaget.

De för bakterien livsviktiga organiska kolföreningarna utsöndras i sin tur huvudsakligen av växande planktonalger vilka i sin tur är begränsade av fosfortillgången. Paradoxen att fosforbegränsade alger har sämre fosforupptagningsförmåga än bakterier men ändå kan tillväxa har här en del av sin förklaring.

Bakterier (och alger) utsöndrar dessutom organiska fosforföreningar som senare kan spjälkas av extracellulära fosfatasenzymer och ge tillgång till fosfatjoner för upptag.

Ytterligare en del av kampen om fosfatet mellan alger och bakterier utspelas inom den s.k. "miclobial loop". Detta är en utvidgning av den traditionella näringskedjan -- eller näringsväven -- som består i att vissa alger "äter" bakterier genom att inkapsla cellerna i sin egen protoplasma där de sönderdelas. De alger som har denna förmåga finns inom grupperna chrysomonader, dinoflagellater och cryptomonader, där många släkten och arter är relativt dåligt utrustade med pigment för fotosyntes och lever delvis av organiskt material. I oligotrofa och framför allt bruna sjöar utgör dessa alger ofta en dominerande andel av algbiomassan. Andelen bakterier av summan planktiska bakterier+alger är också generellt högre i sådana sjöar jämfört med andra. De bakterier algerna tillgodogör sig har i allmänhet mycket högre fosforhalt än algerna själva. Den låga kväve/ fosforkvoten i "födan" leder till en fosforanrikning i algerna och visar på ytterligare en mekanism i fosforkonkurrensen mellan alger och bakterier. Om den yttre kvävetillgången i miljön är begränsad kan man t. o. m. tänka sig att produktionen av dessa alger regleras av kvävetillgången. En hypotes har framförts att detta skulle kunna vara förhållandet i många bruna Norrlandssjöar.