Begreppet eutrofiering
Växtnäring -- tillväxt produktion Eutrofieringsexperiment lab sjö Bedömning, N- eller P-reglering Säsongvariation, P- och N-halter Fosforbelastning fastläggn. halt P och N-källor, -typvärden, -trender Halter och haltskillnader i sv. sjöar Sjöar med max fosforhalter 1990
|
I de oavsiktliga eutrofieringsexperimenten i full skala kommer undersökaren oftast in i efterhand och försöker reda ut beroende- förhållanden genom statistisk analys av olika typer av samvariationer. När detta arbetssätt nått sin gräns kan experimenterandet ta vid för att bekräfta eller förkasta hypoteser, renodla beroendeförhållanden under definierade förhållanden och kvantifiera specifika processer. Många alger och vattenväxter kan odlas i kolvar och provrör. Man kan då bestämma enskilda arters tillväxthastigheter och konkurrensförmåga t. ex.vid olika växtnäringstillgång, temperatur och ljus. Man kan också lätt se växternas näringsbehov genom analyser av vävnaden (t.ex de ofta använda C:N:P- proportionerna 12:7:1). Dessutom kan man analysera vävnadens sammansättning vid överskott respektive underskott på olika ämnen, för att sedan i fält med hjälp av organismanalyser finna olika begränsningar eller överskott. Fysiologiska processers förutsättningar och hastigheter (t.ex. kvävefixering) kan också undersökas i laboratorieexperiment. Till laboratorie- försöken hör även Algal Growth Potential-test där laboratoriealger får tillväxa på naturvatten med olika tillsatser. Vid fältexperiment innesluter man oftast naturliga populationer av många arter och manipulerar t ex. näringstillgången. Det kan gälla naturplankton i allt från 50 ml flaskor upp till 300 l plastsäckar. För längre experiment (>1 vecka) krävs de större volymerna. Fördelen med denna experimenttyp är att både det totala samhällets respons kan mätas och förskjutningar i konkurrensförmåga mellan planktonarter. I nästa skala av fältexperiment inkluderas även sjösedimenten genom att experimenten utförs i inhägnader från yta till botten, ibland i form av "tuber" av plastpresseningar som kan ha mer än 10 m diameter och djup (eng:"limnocorrals"). Det kan också röra sig om "lådor eller parceller" av spontat virke som innesluter vattenväxter. Utöver tillsatseffekter, konkurrenseffekter och näringsvävseffekter speglas också sedimentens upptag av fosfor och kväve samt denitrifikation. Experimenttypen kan komma att störas av tämligen stora "väggeffekter" eftersom en avsevärd mängd fastsittande alger och bakterier koloniserar väggarna. I den största experimentskalan finns helsjöexperimenten. Dels finns givetvis alla de sjöar som drabbats av föroreningar från antropogena källor -- ofta med svårdefinierade sammansättningar och mängder -- dels finns de avsiktligt och kontrollerat gjorda helsjöexperimenten. De viktigaste har gjorts i Experimental Lakes Area (ELA) i ursprungligen fattiga skogssjöar i Canada, med stora likheter med svenska skogssjöar. Där har t.ex. visats att brist på oorganiskt kol (koldioxid +vätekarbonat) inte begränsar växtproduktionen som huvudsakligen regleras av fosfor och kväve. Betydelsen av fosforöverskott (låg N/P-kvot) för att inducera kvävefixering har också visats, liksom skillnaden i eutrofieringseffekt i djupa och grunda sjöar. I Sverige har helsjöförsök med kontrollerade tillsatser av växtnäringsämnen och kvantitativ uppföljning av effekter på växt- och djursamhällen genomförts i 3 sjöar med subarktiskt klimat väster om Abisko inom det s. k. Kuokkelprojektet. Gödslingsexperiment med kvalificerad uppföljning har också gjorts i Mellansverige i den sura och kalkade sjön Hecklan. I övrigt har många sjöar över hela landet medvetet gödslats, framför allt av fiskeintresserade, men med ingen eller endast extensiv uppföljning och kvantifiering av effekterna. |
|
Institutionen för miljöanalys, SLU, Box 7050, 750 07 UPPSALA Tel: 018-67 10 00 (vx), 018-67 31 10 (sekreterare) Fax: 018-67 31 56, e-post: ma@slu.se |