Begreppet eutrofiering
Växtnäring -- tillväxt produktion Eutrofieringsexperiment lab sjö Bedömning, N- eller P-reglering Säsongvariation, P- och N-halter Fosforbelastning fastläggn. halt P och N-källor, -typvärden, -trender Halter och haltskillnader i sv. sjöar Sjöar med max fosforhalter 1990
|
I normalfallet är alltid sjökoncentrationen av fosfor och kväve lägre än den potentiella halt som kan beräknas utgående från totaltillförseln via alla externa källor samt vattentillförseln. Storleksordningen av haltsänkningen har visat sig bero främst av vattnets uppehållstid i bassängen. Den relativa retentionen (syn.: nettosedimentationen, fastläggningen) av fosfor i ett antal nordiska sjöar med totalfosforhalter lägre än 50 µg P/l visar hur stor sänkningen kan vara.
Fastläggningen visar således en viss lagbundenhet men varierar samtidigt med tiden och med många betingelser i sjöarna. För fosfor kan bl. a. följande faktorer påverka fastläggningen: vattnets uppehållstid, koncentrationsnivån, sjömorfometri, syrgashalt och pH vid sedimentytan, halt av kalcium, järn och aluminium samt sjöns biologiska struktur. För kväve har utbytet med atmosfärskvävet stor betydelse för retentionen. Kvävefixering ökar kvävetillskotten medan denitrifikation ofta står för majoriteten av kväveretentionen. Faktorer som påverkar kväveretentionen är ofta sämre beskrivna. Bland annat inverkar vattnets uppehållstid, produktionsnivå eller tillgång till organiskt material, temperatur, syrgashalt, nitrattillgång, nitrifikationhastighet. Faktorerna är således delvis annorlunda än för fosfor. Sjöar som avlastats en tidigare stor fosfortillförsel avviker från det generella mönstret. Där kan retentionen vara väsentligt lägre. Sedimenten kan t.o.m utgöra en nettokälla för fosfor i stället för en fälla. Sjöns recipientkapacitet (förmågan att kvarhålla eller metabolisera föroreningar) är då sänkt eller helt förbrukad. Problem av denna typ uppstår främst i grunda hypertrofa sjöar med med stort fosforutflöde ur sedimenten sommartid. Trots en viss individuell variabilitet, enligt ovan, finns generella
samband mellan en sjös fosforbelastning, d.v.s. fosfortillförsel
per ytenhet sjöyta, vattenbelastning (motsvarande för vattentillförsel),
vattenomsättningstid och fosforhalt. (Kvoten mellan fosforbelastning
och vattenbelastning motsvarar potentiell koncentration.) Fosforbelastningen
kan i de flesta fall kopplas till olika källor med kända åtgärdsmöjligheter, och fosforhalten har direkta samband
med trofinivån och de flesta biologiska variabler. Fosforbelastningen
är därför en nyckelvariabel i det praktiska arbetet med olika
eutrofieringsfall. Den familj av generella samband som används
i vattenvårdsarbetet benämns ofta Vollenweidermodeller efter den scweiziske limnologen (senare verksam i Canada) Richard
A. Vollenweider som från 1968 och framåt kombinerat mätningar
av fosfortillförsel och erfarenhet av eutrofiering till olika
modeller för samband mellan fosfordos och respons, här i betydelsen
halt inklusive biologiska effekter. |
|
Institutionen för miljöanalys, SLU, Box 7050, 750 07 UPPSALA Tel: 018-67 10 00 (vx), 018-67 31 10 (sekreterare) Fax: 018-67 31 56, e-post: ma@slu.se |