Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Trofiklassificering – en totalbedömning av sjöar

Limnologer har under hela 1900-talet försökt beskriva sjöars egenskaper med ett sammanfattande omdöme, vilket gett upphov till omfattande klassificeringssystem där växtnäringstillgång, vattenfärg, grumlighet, järntillgång, växtsamhällen m.m. varit vägledande. Av denna terminologiapparat lever idag framför allt den växtnäringsbaserade trofiskalan från oligotrofi till hypertrofi kvar. Dystrofiskalan som relaterar till sjöars försörjning med organiskt material från omgivningarna (ofta i form av brunfärgade s.k. humusämnen från skogsmark) är också fortsättningsvis värdefull. De olika näringsbaserade trofiklasserna har under 1960- och 70-talen försetts med ungefärliga klassgränser enligt följande:

Trofinivå	Total P (µg/l)	Klorofyll a (µg/l)	Siktdjup (m)	Algvolym (mm3/l)	Primärprod. (gC/m2,år)	Total N (mg/l)	Dom. fiskarter
Oligotrofi	<15	<3	>4	<0,1	<25	<0,4	Laxfisk, sik
Mesotrofi	15--25	3--7	2,5--4	0,1--1,0	25--75	0,4--0,6	Abborre, sik
Eutrofi	25--100	7--40	1,0--2,5	1,0--8,5	75--250	0,6--1,5	Abborre, mört
Hypertrofi	>100	>40	<1	>8,5	>250	>1,5	Mört, braxen

År 1990 tillgodosågs ett behov inom svensk vattenvård och miljöövervakning av bedömningsgrunder för olika mätvariabler. År 1999 har en ny reviderad version av bedömningsgrunder kommit ut. Erfarenheter från trofiklassificeringen har där lagts till grund för en något modifierad trofiskala baserad på fosforhalter.

Även internationellt har flera skalor med effektrelaterade fosforklasser publicerats, oftast med syfte att utgöra bedömningsinstrument. En sammanställning av dessa skalor liksom Forsbergs och Rydings skala (tabell ovan) och den nuvarande bedömningsgrundsskalan visar på de stora överensstämmelserna speciellt vad gäller gränsen mellan de lägre klassernaDen lägsta klassen i figuren motsvarar ultraoligotrofi (vanlig i fjällsjöar), därefter följer oligotrofi, mesotrofi samt eutrofi över ca 20–35 µg P/l . Därefter förekommer ibland en icke namngiven klass från 50 till 100 µg P/l där hypertrofi tar vid i de fall specificering gjorts. Grunda sjöar kan naturligt ha högre näringsstatus vilket i ett fall tagits som motiv för högre klassgränser för sådana sjöar. Så länge trofiklassningen är en ren status-klassificering finns dock inget sådant motiv. Om istället påverkan d.v.s. eutrofiering skall bedömas, bör dock en eventuellt högre utgångsnivå beaktas.