Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Kväve eller fosforreglering -- bedömningsmetoder

Det växtnäringsämne som under en algpopulations tillväxt först når en kritisk minimumhalt kommer att begränsa fortsatt tillväxt enligt den klassiska "Liebigs minimumlag". Flera ämnen kan dock samtidigt begränsa tillväxten i avgränsade blandningsintervall mellan kväve och fosfor i experiment med algkulturer. Det återstår dock att visa att sådan multipel begränsning, eller reglering, har relevans under fältförhållanden. Vi utgår därför från den klassiska teorin för att avgöra när fosfor eller kväve reglerar produktionen.

De viktigaste näringsämnena kväve och fosfor byggs in i alger i viktsproportionerna ca 7:1 (intervall ca. 5–10) vilket framgår av algernas sammansättning. Om kväve då tillförs i högre resp. lägre proportion bör fosfor respektive kväve teoretiskt begränsa fortsatt tillväxt. Om både kväve och fosfor i saltform finns i väl mätbara halter i vattenmassan t. ex. inför vårens produktionstopp kommer det ämne som föreligger i underskott relativt upptaget att reglera produktionen. Bedömningen kan göras på detta sätt bara när majoriteten av näringen tas ur ett förråd i vattenmassan. Senare under produktionssäsongen finns ofta bara låga resthalter av växtnäringsämnen och produktionen drivs av näringsämnen som kontinuerligt frigörs vid nedbrytning av organiskt material. Växtnäringskvoten i detta snabba flöde kan inte praktiskt mätas, men ett ev. förråd av kväve eller fosfor i saltform indikerar att detta ämne inte reglerar algproduktionen. Det är då möjligt -- men inte säkert -- att det andra ämnet reglerar produktionen. Ej assimilerade näringsämnen kan finnas kvar i vattnet av andra orsaker. Algernas tillväxthastighet kan t.ex. vara lägre än den hastighet med vilken planktondjuren konsumerar alger och och exkreerar växtnäringsämnen eller den hastighet med vilken extern näring tillförs. Ljustillgång och temperatur kan också vara så låga att växtnäring förblir outnyttjad t. ex. under hösten.

Ett direkt svar på vad som begränsar biomassetillväxten i en given algpopulation får man genom att tillsätta olika näringsämnen -- enskilt eller i kombination -- och mäta svaret i form av biomasseökning jämfört med en referens utan tillsatser. Detta s.k. AGP-test (Algal Growth Potential) görs bäst på naturliga algpopulationer. Resultatet kan relateras till aktuella halter eller kvoter mellan kväve och fosfor.

En indikation på relativ kvävebrist ges också av förekomst av kvävefixerande cyanobakterier ("blågröna alger") och framför allt av deras fixeringsaktivitet. De förekommer dock inte under vår och försommar eller vid låga sommartemperaturer (<12°C?).

En motsvarande indikation på på planktonalgers fosforbrist kan ges av den mängd (eg. aktivitet) fosfatasenzymer som produceras och som kan mätas. Enzymen spjälkar fosfat från organiska fosforföreningar och enzymproduktionen ökar när organismerna lider brist på fri fosfat. Även bakterier och djurplankton producerar dessa enzym och tolkningen av resultaten kräver försiktighet.

Eftersom algers upptagningsystem för bristämnen blir starkt aktiverade kan man också tillsätta oorganiskt N eller P och som ett mått på relativt underskott mäta hur mycket en naturlig algpopulation snabbt kan ta upp.