Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Eutrofieringsbegreppet

• Eutrofiering i egentlig mening avser en förändring mot ett näringsrikare tillstånd i olika medier. Orsaken är ökad tillförsel eller ökat tillgängliggörande av växtnäringsämnen (ofta genom positiv feedback i vattenekosystem d.v.s. ökad extern tillförsel ger ökat internt tillgängliggörande i ekosystemen).
• De växtnäringsämnen som reglerar växtsamhällenas utveckling är i första hand fosfor (P) och kväve (N). Under vissa förhållanden och vid vissa tillfällen kan kisel, järn och vissa spårämnen finnas i underskott i relation till andra växtnäringsämnen och på så sätt begränsa produktionen. I svenska sjöar förekommer fosfor vanligen i relativt underskott och sägs då vara det begränsande ämnet (bättre: reglerande ämnet). En tillsats av detta ämne väntas då vara direkt produktionsstimulerande. Stor tillsats kan emellertid också leda till överskott och att ett annat ämne (oftast kväve) blir reglerande
• I vidare mening kan också eutrofieringens effekter omfattas av begreppet. De omfattar:
  • Ökad totalproduktion och biomassa av organismer. I sjöar ökar växtplankton, bakterier, fastsittande trådalger, samt vass och andra övervattensväxter. Undervattensväxter minskar i regel. Produktionen av bakterier och djur ökar p.g.a. direkt eller indirekt nyttjande av växtproduktionen.
  • Ändrad artsammansättning inom alla organismgrupper: växter, bakterier, djurplankton, bottendjur, fisk, fåglar.
  • Fysikalisk förändring genom minskad ljusnedträngning p.g.a. ökad vattengrumling genom ökande planktonmängder. Sänker siktdjupet och begränsar växtproduktionen till ett grundare skikt.
  • Förändrad syrgasbalans så att: a) syrgas avgiven vid växternas produktion ger oftast övermättnad i ytvattnet och b) ökad syrgasförbrukning vid nedbrytning av producerat organiskt material ger ofta stor undermättnad eller total syrgasbrist i bottenvatten under temperatursprångskiktet eller under ett istäcke (Obs, direkt tillförsel av organiskt material ger liknande effekt). Total eller nästan total syrgasbrist ger a) reduktion eller utslagning av alla djur (inklusive fisk), b) förändring till syrgasfria mikrobiella processer och c) avgivning av fosfat, ammonium och svavelväte från syrgasfria bottensediment.
  • Bland övriga vattenkemiska förändring märks att a) pH höjs sommartid i svagt eller måttligt buffrade vatten och b) ökad förbrukning av alla växtnäringsämnen sänker deras halter i vattnet.