Welcome to GoLive CyberStudio 3 Bild:Eutrofieringsvinjett
Begreppet eutrofiering

Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

 

Welcome to GoLive CyberStudio 3

Fosforhalt -- tillväxt -- produktion -- biomassa

    I en en sjö brukar planktonalger snabbt utnyttja ökade fosforhalter i vattnet, dock i konkurrens med bakterier. Fastsittande alger på strån, stenar och hällar utnyttjar också vattnets näringsförråd, liksom slingbildande undervattensväxter med obetydliga rotsystem. Undervattensväxter och flytbladsväxter liksom vass och andra övervattensväxter hämtar däremot nästan hela sitt fosforbehov från sedimenten.

    Alger har en förmåga att mycket snabbt (upp till 100 ggr tillväxthastigheten) ta upp växttillgängligt fosfor ur vattnet om de är "fosforsvultna" (saknar inre förråd av omsättbar fosfor, t.ex. polyfosfat). Algernas tillväxt kan beskrivas så att de först tar upp och lagrar den oorganiska näringen och sedan tillväxer i relation till det inre lagret. Detta gäller främst fosfor. Beroende på art och tillväxtbetingelser i övrigt kan tillväxten följa olika mönster:

 Bild:Tillv Växttillgänglig fosfor kan användas olika av olika växtpopulationer.Vid J-formad tillväxt (A) är tillväxttakten mycket hög tills alla tillgångar är utnyttjade och populationen kraschar. Vid sigmoid tillväxt (B) används resurserna till biomasseackumulation. upp till miljöns "carrying capacity". Tillväxthastigheten är låg, biomassan blir hög och växtnäringen bunden. Vid tillväxt i en flödesjämvikt (C) används resurserna till nyproduktion i en population med stor tillväxthastighet och stora förluster.

    I sjöar förekommer en blandning av de olika mönstren för olika arter och vid olika tillfällen. Generellt kan man säga att växtplanktonsamhällen med låg biomasseackumulation och snabb omsättning (C) är vanliga i näringsfattiga (oligotrofa) sjöar. Den streckade linjen representerar här bara en av många möjliga nivåer. Biomasseackumulerande samhällen (B) är vanligare i näringsrikare (eutrofa och hypertrofa) sjöar, framför allt vid vattenblomning av cyanobaktrier ("blågröna alger"). I näringsfattiga sjöar förekommer dock också vissa långsamväxande och ackumulerande algarter som Gonyostomum semen och Bothryococcus braunii som kan nå förhållandevis höga biomassor i relation till fosforhalten. På grund av variationerer i tillväxtmönster kan därför totalbiomassan av växtplankton vid en given fosfornivå variera mer än 5 ggr. Detta bidrar till spridningen i de generella samband mellan totalosforhalt och biomassa (ofta mätt som klorofyllhalt) som används för biomasseförutsägelser.

    Som framgått speglar biomasseutvecklingen inte alltid produktionen. Den är i princip alltid högre än biomasseökningen mellan två tidpunkter (speciellt tydligt enligt kurva C ovan). Den brukar beskrivas som:

    P = Bdiff + E

    där Bdiff är biomasseökningen och E är eliminationen (=betning, fysiologisk död, sedimentation). Ofta anges produktionen under en säsong i relation till medelbiomassan (s. k. P/B-kvot). I oligotrofa sjöar (där förhållandena mer följer kurva C) blir då den P/B-kvoten högst. Produktionen av växter sammanfattas i begreppet primärproduktion och produktionen av djur i sekundärproduktion.

 

Welcome to GoLive CyberStudio 3   Welcome to GoLive CyberStudio 3 Gunnar Persson
Institutionen för miljöanalys, SLU, Box 7050, 750 07 UPPSALA
Tel: 018-67 10 00 (vx), 018-67 31 10 (sekreterare)
Fax: 018-67 31 56, e-post: ma@slu.se
 

Uppdaterad 97-02-14 Welcome to GoLive CyberStudio 3
Kommentarer eller frågor till: webmaster@ma.slu.se