Begreppet eutrofiering
Växtnäring -- tillväxt produktion Eutrofieringsexperiment lab sjö Bedömning, N- eller P-reglering Säsongvariation, P- och N-halter Fosforbelastning fastläggn. halt P och N-källor, -typvärden, -trender Halter och haltskillnader i sv. sjöar Sjöar med max fosforhalter 1990
|
I en en sjö brukar planktonalger snabbt utnyttja ökade fosforhalter i vattnet, dock i konkurrens med bakterier. Fastsittande alger på strån, stenar och hällar utnyttjar också vattnets näringsförråd, liksom slingbildande undervattensväxter med obetydliga rotsystem. Undervattensväxter och flytbladsväxter liksom vass och andra övervattensväxter hämtar däremot nästan hela sitt fosforbehov från sedimenten. Alger har en förmåga att mycket snabbt (upp till 100 ggr tillväxthastigheten) ta upp växttillgängligt fosfor ur vattnet om de är "fosforsvultna" (saknar inre förråd av omsättbar fosfor, t.ex. polyfosfat). Algernas tillväxt kan beskrivas så att de först tar upp och lagrar den oorganiska näringen och sedan tillväxer i relation till det inre lagret. Detta gäller främst fosfor. Beroende på art och tillväxtbetingelser i övrigt kan tillväxten följa olika mönster:
I sjöar förekommer en blandning av de olika mönstren för olika arter och vid olika tillfällen. Generellt kan man säga att växtplanktonsamhällen med låg biomasseackumulation och snabb omsättning (C) är vanliga i näringsfattiga (oligotrofa) sjöar. Den streckade linjen representerar här bara en av många möjliga nivåer. Biomasseackumulerande samhällen (B) är vanligare i näringsrikare (eutrofa och hypertrofa) sjöar, framför allt vid vattenblomning av cyanobaktrier ("blågröna alger"). I näringsfattiga sjöar förekommer dock också vissa långsamväxande och ackumulerande algarter som Gonyostomum semen och Bothryococcus braunii som kan nå förhållandevis höga biomassor i relation till fosforhalten. På grund av variationerer i tillväxtmönster kan därför totalbiomassan av växtplankton vid en given fosfornivå variera mer än 5 ggr. Detta bidrar till spridningen i de generella samband mellan totalosforhalt och biomassa (ofta mätt som klorofyllhalt) som används för biomasseförutsägelser. Som framgått speglar biomasseutvecklingen inte alltid produktionen. Den är i princip alltid högre än biomasseökningen mellan två tidpunkter (speciellt tydligt enligt kurva C ovan). Den brukar beskrivas som: P = Bdiff + E där Bdiff är biomasseökningen och E är eliminationen (=betning, fysiologisk död, sedimentation). Ofta anges produktionen under en säsong i relation till medelbiomassan (s. k. P/B-kvot). I oligotrofa sjöar (där förhållandena mer följer kurva C) blir då den P/B-kvoten högst. Produktionen av växter sammanfattas i begreppet primärproduktion och produktionen av djur i sekundärproduktion. |
|
Institutionen för miljöanalys, SLU, Box 7050, 750 07 UPPSALA Tel: 018-67 10 00 (vx), 018-67 31 10 (sekreterare) Fax: 018-67 31 56, e-post: ma@slu.se |