Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Långsiktiga förändringar av kväve och fosforhalter i sjöar

De tillförselkurvor som presenterats för kommunala utsläpp, gödselanvändning, och kvävedeposition går tillbaka till 1940 -- 1950 eller t.o.m. längre (gödselanvändning). De stigande eller fallande tillförselkurvorna pekar på en sannolik haltförändring i sjöar på motsvarande sätt, åtminstone i odlad bygd och nära tätorter.

Mätserier i sjöar är dock av förhållandvis sent datum, ofta startade efter 1965, då undersökningarna i de stora sjöarna startade. Recipientkontroll och samordnad recipientkontroll byggdes i stor utsträckning ut under de följande 10 åren. Viktiga mätserier i sjöar som tar mot kommunalt avloppsvatten kom till i samband med införandet av kemisk fällning i reningsverk (1972- ) vilket ofta innebar stora förändringar. I sjöar som inte påverkas av lokala källor finns mätningar från 1984 och med större intensitet från 1988.

De äldsta användbara mätningarna av fosforhalter i sjöar härstammar dock från Gunnar Lohammar som 1933 och 1934 mätte halter i uppländska sjöar (och mera extensivt) också i sjöar i Dalarna och Norrbotten. Mätningarna visade att 2 sjöar i Uppland hade fosforhalter över 100 µg P/l och att 13 sjöar hade halter 25-50 µg P/l av totalt 21 undersökta sjöar. Samtliga sjöar utom 5 st hade hade högre halter vid återbesök i mitten på 1970-talet.

Den sannolika utvecklingen av fosfor och kvävehalter i sjöar speglas också av halter i flodmynningar, där mätserier finns från 1970-talets början, och där åtminstone de sjöar som ligger nedströms i avrinningsområdena kan antas ha haft samma haltutveckling som flodmynningarna. Den bästa beskrivningen fås dock genom att jämföra mätningar vid olika tillfällen i enskilda sjöar.

I de stora sjöarna har fosforhalterna sjunkit sedan mätningarnas start. Det gäller Vättern, utomskärs i Vänern samt Mälarens och Hjälmarens inloppsbassänger, framför allt Galten, Västeråsfjärden och Ekoln i Mälaren samt Hemfjärden och Mellanfjärden i Hjälmaren. Haltminskningarna kom i mitten på 1970-talet i samband med utbyggnaden med kemisk fällning i reningsverken. Nitrathalterna har ökat i Vättern och Vänern men förblivit konstanta i övriga bassänger. I Ringsjön och Finjasjön har fosforhalterna minskat sedan 1980-talet i samband med restaureringsåtgärder som följt på minskad fosfortillförsel från jordbruk och kommuner (kemisk fällning). I Roxen och Glan har fosforhalterna också minskat, framför allt efter förbättrad kommunal rening.

Inom det projekt som följde upp effekter av reningsverksutbyggnaden (Reningsverk -- recipient-projektet) följdes fosforhalterna i 23 sjöar. I 11 sjöar var fosforhalterna högre än 100 µg P/l varav 8 st över 400 µg/l. Tillståndet var således alarmerande dåligt i en stor del av sjöarna. Effekterna av reningsverksutbyggnaden följdes i 8-11 år och på den tiden minskade sommarhalterna av totalfosfor i 15 av sjöarna, ofta med 200 µg P/l eller mer (8 sjöar). I 6 av sjöarna minskade klorofyllhalten (d.v.s. växtplanktonmängderna) och siktdjupen ökade. Fosforhalten minskade således i majoriteten av sjöarna medan de biologiska effekterna kanske blev synliga bara i 1/4 av sjöarna. Sex av sjöarna finns fortfarande på listan över hypertrofa sjöar och har alltså fortfarande ett hypertroft tillstånd. Undersökningen tydliggjorde att fosforavlastningen måste vara av kvantitativ betydelse i relation till den totala tillförseln, att vattenomsättningen bör vara stor och att utläckaget av fosfor som ackumulerats i sedimenten bör vara ringa. Dessutom påvisades att andra faktorer och inte fosforhalten ofta reglerade eutrofieringseffekterna vid halter över 100 µg P/l. I figuren visas med färgfält hur fosfor reglerade produktionen upp till ca 100 µg P/l, därefter inträdde växlande P och/eller N-reglering upp till ca 200 µg P/l och vid högre halter var kväveregleringen regel.