Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Växtnäringshalter i svenska sjöar

Under hösten 1995 (sept--nov) togs inom den s.k. riksinventeringen´95 prover för vattenkemisk analys i 3460 svenska sjöar. Föregående riksinventering gjordes på vårvintern 1990 och omfattade växtnäringsanalyser i 988 sjöar (övrig vattenkemi i totalt 4017 sjöar). Urvalet i riksinventeringen ´95 var slumpmässigt bland 56400 sjöar större än 4 ha som finns förtecknade i SMHI:s sjöregister. Urvalet gjordes inom var och en av 5 storleksgrupper så att mindre sjöar hade lägre representation i urvalet. Koncentrationsfördelningarna i de provtagna sjöarna (urvalet ur populationen enligt ovan) framgår av grafer där antalet sjöar med olika halter anges.

För halter av totalfosfor och totalkväve finns bedömningsgrunder med tillhörande färgkoder som inlagts i graferna. De visade fördelningarna avviker något från de sanna fördelningarna för hela sjöpopulationen. Via en omräkning har detta kompenserats och typiska halter för för den svenska sjöpopulationen redovisas i tabellform. Kartbilder över halter i riksinventeringens sjöar (totalfosfor, totalkväve, kvävesalter, organiskt kväve samt vattenfärg) kompletterar tillståndsbeskrivningen. Dessutom har haltvariationen i Sverige renodlats i form av de regionala haltskillnaderna och de lokala förhöjningarna. Vidare har samvariation och likhet i uppträdande för olika vattenkemiska variabler beskrivits. De hypertrofa sjöarna i Sverige har fått en samlad genomgång.

Totalfosforhalterna är av speciellt intresse eftersom de oftast styr det biologiska tillståndet i sjöarna. Medelvärden över längre tid skall egentligen användas för klassificering, men eftersom haltvariationerna under produktionssäsongen är små, ger en engångsmätning små fel i bedömningen så länge halterna ligger under det eutrofa området (<25 µg P/l). Eftersom bara ett mindre antal mycket bruna sjöar kan ha naturliga fosforhalter över 25 µgP/l speglar förekomsten av högre halter tämligen väl sjöeutrofieringens omfattning i Sverige. Vi talar då om sådan eutrofiering som leder till tydliga förändringar eller direkt negativa effekter på sjöekosystemen. Det är också vanligt att sjöar med lägre fosforhalter har fått sin näringsstatus förhöjd jämfört med den ursprungliga och således eutrofierats.

Om man definierar eutrofiering även som en förhöjning av kvävenivåerna ökar antalet påverkade sjöar mycket drastiskt eftersom kväveökningen är mer storskalig och har ett regionalt mönster utöver lokal påverkan. I synnerhet halterna av kvävesalter har dessutom ett säsongmönster med högre halter på vårvintern och lägre på sommaren, vilket gör att den här visade haltfördelningen (OoN) speglar den verkliga kvävetillgången sämre än vårvinterhalter från riksinventeringen ´90.