Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Denitrifikation

Eftersom denitrifikation blivit en viktig process i reningsverken har kunskaperna om processens villkor ökat. Denitrifikationen kan populärt beskrivas som en nedbrytning av organiskt material när nedbrytning (oxidation) med hjälp av syrgas inte längre sker på grund av alltför låga eller försumbara syrgashalter. Oxidationen kan då ske med hjälp av syret i nitratjonen. Detta kräver att nitrat finns tillgängligt antingen genom transport till platsen eller genom nitrifikation på stället. Detta i sin tur kräver syrgashalter över 0,02--0,1 mg O2/l. Samtidigt sker denitrifikationen bara vid en syrgashalt under 0,2--0,3 mg O2/l vilket pekar på en väl avgränsad optimal miljö. Den finns främst i uppslammade partikelaggregat (reningsverk) och i sjösediment med vattengenomströmning pga pumpande och grävande djur. Lättnedbrytbara organiska ämnen måste dessutom tillföras. I reningsverk skall slamåldern vara hög på grund av bakteriernas långsamma tillväxt. I sjöar gynnas processen av lång uppehållstid för vattnet. Bakteriernas höga temperaturoptimum gör dessutom att processen fungerar bäst sommartid. Trots dessa till synes begränsande miljökrav visar beräkningar att denitrifikationen är stor i många sjöar.

Denitrifikationen kan dels mätas direkt med olika metoder. Eftersom problem kan uppstå när resultaten skall skalas upp i rum och tid så föredrar man ofta att uppskatta denitrifikationen med hjälp av massbalans och sedimentanalyser. Denitrifikationen utgör skillnaden mellan summan av all kvävetillförsel (via punktutsläpp och diffus tillförsel) och de mätbara förlusterna. De mät- eller beräkningsbara förlusterna utgör i sin tur förluster genom utloppet, koncentrationsökning i vattenmassan och permanent ackumulation i sjösedimenten enligt ekvationen:

N2=Qin*Cin - Qut*Cut - V*Cdiff - TPsed*TN/TPsed

N₂ = kvävgasförlust
Q = vattenflöde
C = totalkvävekonc.
V = sjövolym
in, ut = index för inkommande och utflödande
C_diff = haltökning, ev. sänkn i sjön
TP_sed = total fosforackumulering i sediment (från massbalans för fosfor)
TN/TP_sed = totalkväve/totalfosforkvot i representativa sediment

Som framgår denitrifieras mer än hälften av allt kväve som förs till den grunda, varma och högproduktiva Hjälmaren. Därefter följer Mälaren där strax under hälften av kvävetillförseln denitrifieras. Den djupa och mer lågproduktiva centrala bassängen i Mälaren har lägre relativ denitrifikation liksom Vänern och Vättern. I de båda sistnämnda och speciellt i Vättern har en kontinuerlig koncentrationsökning ägt rum under hela mätperioden från 1965. Nitrathalten har mer än fördubblats på 20 år. Anledningarna är oklara. En höjning av tillförseln till en bestående högre nivå framför allt före mätningarnas början samt en sänkt produktionsnivå under den senaste 20-årsperioden är två möjliga bidragande orsaker.