Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Växtnäringsförluster från jordbruksmark

I jordbrukets mest intensiva odlingssystem, åkermark och vall, är gödsling och näringsomsättning intensiva. Sett över tiden har gödselanvändningen ökat och kväveförlusterna kan bli stora om inte en optimal gödsling i förhållande till skörden kan uppnås. En del överskottskväve avgår till luften vid ammoniakavdunstning (deponeras senare!) och denitrifikation. Resten återfinns i avrinnande vatten och grundvatten. Förluster - främst i form av nitratkväve - höjer halterna av totalkväve i avrinnande vatten, framför allt under icke växtsäsong. Mätningar av de arealspecifika kväveförlusterna finns dels från observationsfält med 100% odlad yta dels från jordbrukets recipientkontroll (JRK, 20-100% odlad yta) och slättbygdsåar med mindre andel odlad yta). Utan korrektion för andelen odlad yta är förlusterna:

Figurens skala är logarithmerad och även olika tillförselgränser har kunnat läggas in (rött). Tillförsel av 100 kg N/ha och år är ett medelvärde av rekommenderade gödselgivor över alla grödor och odlingsbetingelser. Gränser vid 250 och 400 kg N/ha och år anger kväveleverans från nedbrytning i organogena jordar. Ökat kväveläckage uppträder enligt erfarenhet ofta vid den lägre gränsen (även vid motsvarande gödselgiva) och alltid vid den övre gränsen. Vid normal gödsling är kväveutnyttjandet 63% d.v.s. så stor andel av gödselkvävet tas ut med skörden. Kväveförlusterna i avrinning uppgår normalt till 10-20% av gödselgivan.

Odlingsmarken fosforgödslas också, dels med handelsgödsel, dels med stallgödsel. Gödslingen överstiger nästan alltid grödans behov men förlusterna visar inget tydligt samband med överskottet i givan utan majoriteten av den icke utnyttjade fosforn binds i marken. Att förhöjda fosforförluster ändå mäts upp beror på att eroderade partiklar (bl.a. stallgödsel) medför fosfor till vattendragen samt att en viss mängd fosfat utlakas, speciellt om marken närmar sig fosformättnad.

Av sammanställningen framgår också att fosforförlusterna från hårdgjorda ytor i tätorter (dagvatten) i många fall är högre än förlusterna från åkermark.