Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Växtnäringsförluster från fiskodlingar

Förluster av växtnäringsämnen och organiskt material från fiskodlingar ger eutrofieringseffekter där närsalterna leder till ökad växtproduktion, det organiska materialets nedbrytning leder till ökad primär syrgasförbrukning och foderspillet gynnar produktionen av mörtfisk. Växtnäringen härrör från det foder som tillförs i all intensiv fiskodling. Den förr i tiden vanliga extensiva fiskodlingen, utan foderinsats, gav inte samma problem.

Förlusterna från odlingen kvantifieras genom massbalansberäkningar som skillnaden mellan vad som introduceras med födan och vad som tas ut med den producerade fisken. Beräkningarna kan genom användning av konstanter och förväntad utfodring och produktion utvecklas till prognoser. De faktorer som styr förlusterna till vattenmassan är fodrets sammansättning, graden av överutfoddring och graden av bindning i slam. Av dessa kan särskilt de två förstnämnda påverkas genom åtgärder. Detta har skett i Sverige sedan odlingen av fisk för konsumtion tog fart under 1970-talet. De produktionsspecifika förlusterna har för fosfor reducerats med ca 2/3 medan närmare en halvering av förlusterna uppnåtts för kväve (figur). Förlusterna 1995 var 6,4 kg P och 65 kg N per producerat ton.