Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Beräkning av växtnäringsförluster från fiskodlingar

Direkta mätningar av utsläpp från fiskodlingar kan bara göras i dammodlingar eller andra genomflödessystem. För kassodlingar och som generell metod för förlustberäkningar används i stället massbalanser:

L = I* C_i - P* C_f eller L = P* (FK* C_i - C_f)

L = förlust (vikt)
I = fodergiva (vikt)
P = producerad vikt
C_i och C_f = koncentration av sökt substans i foder resp. fisk
FK = foderkonvertering (insatt foder (våtvikt) / producerad fisk (total våtvikt)).

För beräkning i efterhand eller för prognoser krävs kännedom om de olika termerna. Det torrfoder som används i Sverige är numera innehållsdeklarerat bl.a. vad gäller fosfor och kvävehalt, vilket ger halten i födan. Fosforhalten i hel fisk varierar något men kan sättas till 0,4% av våtvikten. Kvävehalten varierar mellan 2,3 och 3%. Den beror av storleken och kan beräknas för en given fiskvikt:

C_N = 1.27 + (0,048* (17,3 + 5,16 * log V)
C_N = kvävehalt och V = fiskvikt i g

Produktionen beräknas i praktiken oftast för en hel produktionssäsong. Den beräknas enklast i efterhand som skillnad mellan insatt och slutlig biomassa med tillägg för förluster. Förluster högre än några procent bör beaktas. Ofta behövs en prognos för produktionen, bl. a. därför att odlingstillstånd ofta ges för en viss produktionsvolym. Man kan då utnyttja empiriska samband som beskriver medeltillväxten under en säsong för individer med olika startvikt. (Första sommaren i kassodling: 100g -->400-1000g, andra sommaren: -->1500-3000g.) Om man då antar att förlusterna är försumbara kan man uppskatta produktionen genom att multiplicera individtillväxten med individantalet. Eftersom vare sig utfodring, temperatur eller genetiskt material beaktas vid prognosen finns en tämligen stor spridning i tillväxtdata. Samband beräknade på två helt olika underlagsmaterial ger dock nästan identiska ekvationer:

V_st = 54* V_sl ^0,56 alternativt V_sl = 68* V_sl ^0,53
V_st = startvikt (g), V_sl = slutvikt efter ca 6 mån (g)

Foderkoefficienten (FK) ger sambandet mellan tillsatt foder och producerad fisk. Den är också empirisk och anges i våtvikt och inkluderar foderspill. Den varierar idag mellan ca 0,9 -- 1,5, men har sjunkit starkt från 1980-talets början. Man har visat att laxfisk tillväxer i stort sett proportionellt mot energiintaget så länge övriga "byggstenar" (bl.a. fosfor och kväve) finns i nödvändig omfattning. Genom att öka energiinnehållet per viktsenhet foder har foderåtgången, mätt som vikt, minskats i relation till produktionen och foderkoefficienten följaktligen sänkts. Minskat foderspill har också bidragit till sänkt foderkoefficient.

Med kännedom om fosfor- och kvävehalter i foder och fisk, produktion (mätt eller beräknad via tillväxtkurvor) och foderkoefficient (mätt eller beräknad) kan förlusterna beräknas enligt ekvation 1. Ett program kan göra dessa beräkningar.

Orsakerna till de sjunkande förlusterna av fosfor och kväve finns ligger både i sänkta foderkoefficienter och sänkta fosfor- och kvävehalter i fodret.