Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Sedan 1984 tas vattenkemiska prov i ett stort antal små svenska sjöar (ca 170 sjöar till 1995) som är försurningskänsliga och knappast påverkade av lokala föroreningar. Proven tas ca 3 ggr/år och medianhaltens (50 % av mätvärdena ligger högre) utveckling visas. Det är fortfarande oklart vad som enligt den linjära anpassningen ligger bakom ökningen på 50% på bara drygt 10 år .

I en delmängd av ovanstående sjöar görs intensivare undersökningar från 1988 och framåt. Förutom att fosforhalten ökar i dessa, ökar även växtplanktonmängden under sommaren , enligt figur. På 5 år ökar mängden 40%, vilket kan ses som en bekräftelse på att den ökande fosforhalten också får biologiska effekter.

En bredare bild av utvecklingen i denna typ av sjöar på senare tid (1990-- 1995) ges i tabellen där referenssjöarna indelats i sura (42 st) och neutrala (121 st). Surhetsgränsen vid indelningen går vid pH 6.

* I enstaka sjöar finns en signifikant förändring i omvänd riktning jämfört med medianriktningskoefficienten

Variabel	Abs	Abs	Org N	Org N	Oorg N	Oorg N	Tot P	Tot P
Trend	lutn,Md	%sign	lutn, Md	%sign	lutn, Md	%sign	lutn, Md	%sign
Sura KRF	0,006	22,2	23,6	27,8	-1,33	8,3	0,57	11,1
Neutr KRF	0,002	17,4*	11,6	16,5*	0,141	3,7	0,2	3,7

Tidsperioden är ovanligt kort för trendberäkningar, men strävan har varit att påvisa aktuella förändringar i vattenmiljön samt visa ett sätt att beskriva dem i siffror. Förändringen beskrivs med två mått, dels har riktningskoefficienter beräknats med linjär regression för varje sjö och medianvärdet för alla sjöarnas riktningskoefficienter anges. Dels har andelen riktningskoefficienter som signifikant avviker från 0 inom varje grupp angivits.

I båda sjögrupperna har vattenfärg (Abs), organiskt kväve och totalfosfor ökat enligt medianriktningskoefficienterna medan oorganiskt kväve minskat något eller förblivit konstant. De variabler som ökar är de som också samvarierar positivt regionalt i en "organisk krets". Totalhalten av organiskt kol (som inte redovisas här) ökar däremot inte på det sätt som förväntas enligt den organiska kretsen.. Trots att ökningar är vanliga (mer än 50% av fallen) för vattenfärg, organiskt kväve och totalfosfor är ökningarna signifikanta i mindre än ca. 1/4 av sjöarna. I vissa fall kan dessutom en förändring i motsatt riktning avläsas. Enskilda sjöar kan således ha ganska olika utveckling trots att majoriteten förändras mer eller mindre signifikant i en annan riktning.

I de sura sjöarna är andelen sjöar med signifikanta förändringar större än i de neutrala sjöarna. I de sura sjöarna har också medianförändringen varit störst, åtminstone mätt i absoluta tal. Att förändringen är störst i sura sjöar kan förklaras av att medelnivån för alla variabler är högre där och att förändringen är proportionell mot nivån. Om förändringen mäts i relativa tal (i % av medelnivån) blir skillnaden obetydlig mellan neutrala och sura sjöar. Förändringarna i båda sjögrupperna har därför sannolikt samma orsaker.

I hela gruppen referenssjöar finns andra förändringar som innebär att den mänskligt betingade försurningen minskar (ej visat) medan totalkvävehalten (summa organiskt och oorganiskt kväve) och totalfosforhalten ökar. Med de eutrofieringsdefinitioner som getts har antagligen en allmän eutrofiering skett i ett stort antal vanliga skogssjöar under perioden. Orsakerna och konsekvenserna står öppna för ytterligare utredning.