Kväveomsättning (N)

Fosforomsättning (P)

Analyser av fosfor och kväve

Växtnäring -- tillväxt – produktion

Eutrofieringsexperiment lab – sjö

Bedömning, N- eller P-reglering

Effekt av ökad N-tillförsel

Säsongvariation, P- och N-halter

Trofiklassificering

Fosforbelastning – fastläggn. –halt

P och N-källor, -typvärden, -trender

Halter och haltskillnader i sv. sjöar

Sjöar med max fosforhalter 1990

Bedömningsgrunder för sjöar

Grunda sjöars problem

Restaurerade sv. sjöar

Trender för växtnäringshalter

Varför har växtnäringsförluster från fiskodlingar minskat?

I massbalansekvationen för beräkning av växtnäringsförluster styrs tillförseltermen av foderkoefficient och växtnäringshalt i fodret. Dessa är också de enda faktorer som är direkt påverkbara. Foderkoefficienten (FK) ger kvoten mellan tillsatt foder och producerad fisk. Den är empirisk och anges i våtvikt och inkluderar foderspill. Man har visat att laxfisk tillväxer i stort sett proportionellt mot energiintaget så länge övriga "byggstenar" (bl.a. fosfor och kväve) finns i nödvändig omfattning. Genom att öka energiinnehållet per viktsenhet foder har foderåtgången, mätt som vikt, minskats i relation till produktionen och foderkoefficienten följaktligen sänkts. Den tillgängliga energin i fodret har ökats från ca 13 MJ /kg 1970 till 19 MJ /kg 1995 (15 MJ /kg 1980) vilket gett en direkt proportionell sänkning av foderåtgången (lodrät förflyttning i figuren). Av figuren framgår också att andelen foderspill påverkar foderkoefficienten mycket starkt. Spillet har beräknats till 50% i genomsnitt år 1980 och ca 20% år 1995. Vandringen längs kurvan i figuren visar vad denna reduktion ger. Foderspillets stora effekt på förlusterna beror på att alla foderförluster oavkortat går ut i miljön.  Den teoretiska foderkoefficienten utan förluster är svår att ange. Den har nyligen uppskattats till 0,9 för stor fisk (3 kg) och 0,73 för sättfisk (100 g) med foder med 19 MJ /kg energiinnehåll. Dessa värden kan utgöra skärningspunkter med Y-axeln.

Principillustration av foderkoefficientens sänkning genom att att 1) energiinnehållet i fodret ökas (kurvan flyttas vertikalt nedåt) samt 2) andelen foderspill minskas (förskjutning åt vänster längs kurvan). Foderkoefficienten har de senaste 20 åren sänkts genom en kombination av dessa effekter (pil mellan kurvorna).Foderspillet kan ha minskat från 50 till 20%

Tillsammantaget har foderkoefficienten utvecklats enligt nedanstående figur.

Tidsutvecklingen av foderkoefficienterna i Kalmar län anges med röda punkter. Grön kvadrat visar foder- koefficienterna för 30 kassodlingar 1984 +85 och grön punkt anger koefficienterna för 18 stora svenska kass- odlingar år 1995. Blå linje visar teoretisk koefficient

I 1970-talets mitt låg fosforhalten i fodren på ca 1,7% medan den i mitten på 1980-talet låg på 1,3% och 1995 på 0,9% för kassodlingar. Förändringen beror till stor del på att de oljor som numera utgör en väsentlig del av fodret håller en mycket låg fosforhalt jämfört med de komponenter de ersätter.

Kväveinnehållet i fodret har förändrats mindre. Fiskens protinbehov är stort särskilt för liten fisk. För stor fisk är behovet mindre och proteinhalten i foder har sänkts något så att kvävehalten har minskat från ca 6-7% vid 1980-talets mitt till ca 5-6% 1995. Alla dessa förändringar har lett till succesivt minskande utsläppsmängder.